Postcards from Italy

Jag såg ett program på television häromdagen. Det handlade om kärlek under andra världskriget. Man fick se par som överlevt koncentrationslägren, återförenats & hållt ihop sedan dess. Det som fascinerade mig att just kärleken till en annan individ blev deras livlina. Finns det verkligen kärlek som kan hålla en vid liv utan att dra ner en med tiden? Det kanske är sådana relationer som kallas mirakel.

Jag har ett antal livlinor. Ett mindre antal som kan räknas med mina fem fingrar på den högra handen. Men det är inte kärleken till dem som håller mig vid liv. Det är tryggheten jag kan finna hos dem. Utan trygghet vore jag ingenting, bara stoft & minnen. Jag skulle inte existera i fysisk form.

Det är så mycket jag kommer & vill förändra med mig själv & mitt liv. Främst vill jag förändra det första intrycket folk får av mig. Jag är inte den jag verkar vara. Hjärtat slår för andra saker än vad ni antar att det gör. I lördags var jag mitt riktiga jag. Nu ska jag försöka vara det jag:et i fortsättningen med. Så tro inte att jag har varit falsk & visat er helt fel sida av mig (bara på vissa aspekter), jag är ju som jag är men jag tänker bara försöka ändra uppfattningen de flesta har av Sandra.